dagens Björn

okej, tillbaks till den beigegröna pocketen signerad Runge. från och med nu kommer jag att konsekvent citera ur Konsekvenser. denna lilla brandskrift var för mig ett andningshål. äntligen någon som ser och känner nånting. som vågar kritisera. det svenska. boken är full av utsökta, dräpande formuleringar och bjuder på stor humor. nedanstående citat är mer en normal observation, men jag tänkte sprida ut godbitarna lite i taget. alternativt kan ni köpa boken genast innan upplagan tar slut.

Men vem uppskattar egentligen att gå på bio?
Jag upplever mer och mer situationen i en salong jämförbar med läget på en svinfarm. Ett ätande bortom all rimlighet. Popcorn ur jättehinkar, dricka ur jättemuggar, choklad och spunnet socker och rapar som smyger sig genom luften, fulla av osmälta hamburgare och pommes frites. Och sedan sitter folk och kommenterar högt vad de ser. Helt ohämmat. Eller börja prata i mobilen. Om mens och borttappade vantar och en lillebror som har svårt att andas och inte vill gå ut.

the machinists

rakt fram, bakom en svart järndörr, på ett känt café i Göteborg, efter en viss tid på dygnet. om det inte öppnar någon när du knackar, använd ett särskilt telefonnummer.

välkommen till Saddams Salonger. här fraterniserar sig stans och Sveriges biomaskinist-elit under filmfestivalen. här sitter man och pimplar öl och drar historier om system, linser, apparater, filmformat, häcklar antagonister och allmänt skrövel. jag fick här höra av dem själva att maskinister allmänt anser sig ointresserade film.. de får nog av biomiljön och publiken på jobbet. en annan rolig insidergrej är att när de sköter distribution av filmkassetter internt tar man tydligen för vana att märka om kända filmer med egna, studentikos-osande, titlar.

Exempel: Kalsonger från andra våningen, När kjolen står som högst, Defarted, etc. Produktionsbolaget Non Stop Entertainment blir Nån Sorts Entertainment. osv. det här låter ju inte lika kul när man berättar om det så här.. det roliga var nog att när de riktiga distributörerna hade fått reda på deras små hyss hade det tagit hus i helvete. till maskinisternas stora förtjusning.

whew. aldrig har väl jag sett så många filmer på snabbspolning. digitalt mosaikfladder för en hel livstid. nu ska jag försöka SE lite filmer i veckan som kommer istället. Drakens foajé är konstant smockfull med biobesökare. jag smet in på shoppen och inhandlade en ny publikation från filmkonst, ”Konsekvenser” av Björn Runge. Omslaget är odefinierbart beige/grön med röd Times Bold. Den hade lika gärna kunnat passera för en ful budgetpocket från Alhambra förlag. (Därmed fångade den mitt intresse) Bakskriften lyder: Regissören Björn Runge är trött på tillståndet i Filmsverige. Konformiteten, kortsiktigheten, ensamheten, fegheten, bristen på ansvar och avsaknaden av ambitioner. Heja Björn! Du skriver vad jag tänker.

miniDV, DV-CAM, digi-Beta, Beta-Cam

på torsdag sätter filmfestivalen igång här. den 30e i ordningen, stort kalas. fast inte riktigt. de hoppade över den 13e för att det är ett oturstal. så det är det 28e året och den 29e i ordningen eller nåt sånt. och jag fick ett rätt glidigt volontärjobb, sitta och kolla igenom alla festivalens filmer (de digitala) innan de går till biografen. äntligen har jag blivit en äkta gatekeeper- detta uttryck jag fick lära mig på informationslinjen 1993, som beskriver de som sitter på informationen och bestämmer vem som ska få tillgång till det. haha!

idiåt snek

betyder ”det snöar” på ryska (eller ”snön går”). det snöade igår, ett helt gäng med snö. idag är snön borta, nu regnar det oavbrutet. det haglade förresten igår också. och åskan gick. stormen Per härjar. hej och hå, jag fick fina bilder på snögubbar innan de tynade bort. de flesta oskyldiga och små, men så på väg genom koloniområdet var det nån som byggt en enorm fallos (eller jättepenis som man säger på svenska). en lustig incident utspelade sig kring megaerektionen: en kille står och plåtar tre tjejer som pussar penisen unisont. jag tog ett smygkort, så ni inte tror jag sitter här o hittar på, liksom.

jag fick en ungersk espressobryggare i julklapp. på ungerska heter det kafévözö.
förutom att den brygger ett utsökt kaffe, så ser den rätt rolig ut. kaffet går in i porslinskannan genom den där böjen. finess och praktiskt bryggeri i ett liksom. ser ni också vad fint kannan matchar mitt kökskakel där i bakgrunden. utseendemässigt skulle jag säga att detta är en espressobryggare för alla mormödrar (med smak för starkt kaffe) där ute

jag har precis börjat träna kendo. det är en estetiskt tilltalande och fysiskt krävande sport där man hugger o bankar på varandra med ett bambusvärd som heter Shinai. första lektionen i helgen fick alla en egen fantastiskt fräck och snygg Shinai som man ska träna med under terminen. det följde med en skön liten lathund med värdefulla do’s and don’ts;

1. It is made of natural bamboo so it can be damaged.
2. Look to your Shinai carefully before usage whether it is cracked.
3. Don’t use a damaged and broken Shinai.
4. Don’t glue and paste the broken & thorny Shinai.
5. Don’t stick your Shinai in your mouth.

jag får nyhetsbrev från ett galleri som heter box i göteborg. jag har aldrig orkat ta mig dit men nu kanske det är dags; beskrivningen av de här två mysko bröderna känns lite som ur en paul auster-roman. kan man säga så? det lät bra iaf. väldigt vad mycket konstprylar jag recenserar här. får ta o byta lite inriktning på ämnena… lite väl stofiligt att tipsa om utställningar hela tiden.

Björn Perborgs Samlarna är en berättelse om bröderna Collyer som i början av 1900-talet isolerade sig i en lägenhet mitt i en av världens storstadsmetropoler. I ett antal arkivskåp samlas tidningsartiklar, fotografier, texter och rekonstruktioner i form av animationer. Tillsammans ger de en bild av ensamhet, samlarmani och en envis kamp för att få slippa passa in. Bröderna Collyer samlade på nästan vad som helst. När de dog var man tvungen att göra hål i taket för att ta sig in. Alla fönster, dörrar och andra utrymmen var blockerade av tidningsbuntar och böcker som ingick i ett intrikat system av fällor. Konservburkar hade länkats med ståltråd till högar av skräp som skulle falla ner över eventuella inbrottstjuvar. Femton pianon, tre provdockor, chassit från en T-Ford, ett dinosaurieägg, en tidig röntgenapparat, käkbenet från en häst, fem violiner, julgranar, två orglar, femtontusen böcker bara i ämnet medicin, pinupbilder, barnvagnar och mer än sex ton tidningar var en del av det som återfanns i brödernas hem. www.bjornperborg.com

en bild från en utställning på moderna museet i München. en av delutställningarna handlade om fiktiva städer. här fanns förutom beskrivningar över Heliopolis, Sin City och Gotham City m fl påhitt, även Villa Villekulla. fint va? på tyska heter det nåt i stil med ”kunte bunthaus” (ska kolla upp detta en gång till).